Tomas Tranströmer skriver i sin diktsamling Minnena ser mig följande:
”Inom mig bär jag alla mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.”
Inom den terapiform som jag bedriver, kallad psykosyntesen, ser vi på liknande sätt att vi har alla våra åldrar i oss. Vi har dem via våra medvetna (och omedvetna) minnen och via våra känslomässiga upplevelser. Vi kan se åldrarna som just trädstammens årsringar där tiden för vår födelse är den innersta ringen. Om vi får erfarenheter av känslomässiga sår som små kan de växa med oss och påverka flera årsringar. Sår som vi får i de yttre årsringarna påverkar oss också man de kanske inte färgar vår personlighet och vårt mående fullt så mycket som de vi fick under vår barndom och vår uppväxt.
Det trösterika är att vi har möjlighet att läka dessa sår så att följande årsringar kan växa på ett friskt sätt och mer i linje med vår autentiska person.
Men det som människor runt om oss ser – och det vi själva ser i spegeln- är trädets bark och vår senaste årsring.
Att bli medveten om sina känslomässiga sår ger oss en möjlighet att läka dem och få tillgång till flera delar av vår personlighet. Och tänk så intressant med alla dessa årsringar som vi bär på. Och jag blir också tacksam för varje ring jag får fylla på med i mitt eget ”träd”.